Oh hi Blog! Long time no updates.
Really long time actually.
Super long.
Like, months, even.
I've read a few novels since my last update, so I'll write a few words about them in the order I've read them.
First off is Martrådar, skriven av Mia Franck (2013), en finlandssvensk fantasyroman som i första hand riktar sig mot eventuellt lite yngre människor än jag. Jag var nyfiken på författarens produktion och valde därför den första romanen i serien som hittills har tre delar. En annan orsak att jag valde romanen var också för att ordet "fotboll" fanns på bakre pärmens presentation, och jag fick genast allergiska utslag och bestämde mig för att möta mina fördomar på öppet slagfält.
Romanen erbjöd en intressant upplevelse. Den kändes på många sätt (på gott och ont) väldigt nära, både för att språket var mitt eget och för att miljöerna där berättelsen utspelade sig (läs: svenskfinland) kändes bekanta. Men bara nästan - jag förblev lite av en främling genom hela läsupplevelsen och blev aldrig riktigt helt engagerad. Nu var det flera månader sen jag läste boken så jag har svårt att peka på varför. Eventuellt spelade den närliggande miljön en roll - utan en exotisk, främmande värld att utforska med spännande, exotiska problem så var kanske inte fantasy-elementen och händelseförloppet inte helt tillräckligt starka för att dra mig med.
Men romanen hade många positiva saker också. De olika element som inspirerats av nordisk mytologi höll mitt intresse uppe, och utan att nu servera alltför mycket spoilers så beskrevs huvudpersonens (Matis) systers död väldigt fint. Hennes bortgång glömdes inte bort efter några sidor, utan påverkade Mati och hennes familj länge. Sorgen kändes nära och äkta.
TL;DR: Helt ok, men jag har nog inte ännu köpt andra delen. En mystisk upplevelse av främmandeskap i det bekanta.
Second novel: A more recent read is The Martian by Andy Weir (2011). THIS BOOK WAS AWESOME. It has space. And Mars. And people on Mars. And a guy getting stuck on Mars and then there's a whole bunch of issues like, getting him away from there, surviving, stuff like that.And potatoes. Lots of potatoes. Just what I needed. A fun and easy read language wise, but with enough technicalities to make me have to think a little as well as make me believe that it could all happen for real if it hasn't already. Sci-fi but not too futuristic. No aliens and no FTL travel, space is scary as fuck and travelling from Earth to Mars still takes months.
I also loved how gender and race were there but without being issues and annoying me. It was great. Read it.
Third novel: Svart stig av Åsa Larsson (2006). En pocket som var på väg att hamna på sin sista resa men som jag hann plocka åt mig som "sommarläsning" (vad nu sommarläsning är egentligen, förutom en ursäkt att läsa deckare istället för alla de där klassikerna som man borde läsa?). Anyway, romanen var underhållande, miljön just precis lagom exotisk - Kiruna, en fin blandning av samer och finskt och svenskt - och så fanns där kattungar också. Här var det behovet av att lista ut vem som var mördaren som höll intresset uppe, och i viss mån också karaktärerna, som alla hade ganska rafflande bakgrundsberättelser och liv. Men här fanns också det där lite udda, småstadsvardagliga på ett fint sätt närvarande.
<Spoilers:>
Vissa element kändes lite mystiska och överflödiga, som Ester, som började som konstnär med vissa övernaturliga förmågor, som slutade måla och sen blev fitnesstokig och inte egentligen hade så mycket med den röda tråden att göra alls utom ganska så där på slutet. Och ja, hela slutet som kändes lite för mycket som plockat ur en action film och därmed också stack ut lite i en roman som annars kändes ganska lugn och sansad och jordnära. Men, spännande var det!
</Spoilers>
Jag tyckte väldigt mycket om hur boken var skriven och dess flyt överlag, och den var tillräckligt intressant för att jag eventuellt kommer att rädda flera pocketar av samma författare om jag snubblar över dem.
Over and out.
And next up is....... I dunno! So many options!
keskiviikko 22. kesäkuuta 2016
perjantai 14. elokuuta 2015
Invisible Monsters
I finished this novel quite a while ago (maybe even two weeks (!)) but never got around to writing anything about it until now. Life has been busy.
Either way. Invisible Monsters by Chuck Palahniuk (Vintage Books, London 2003). My first novel by Palahniuk, definitely not my last because I really liked it. Photo model gets her jaw shot off and goes off on an adventure to find a new present and and past together with mtf transgendered Queen Supreme Brandy Alexander and Alfa Romeo. It's a slightly absurd, slightly uncomfortable, fast-paced and untrustworthy, fascinating story; untrustworthy because nothing really is what you expect it to be at first glance. Really strange things can be found behind the glossy pictures in a fashion magazine.
Either way. Invisible Monsters by Chuck Palahniuk (Vintage Books, London 2003). My first novel by Palahniuk, definitely not my last because I really liked it. Photo model gets her jaw shot off and goes off on an adventure to find a new present and and past together with mtf transgendered Queen Supreme Brandy Alexander and Alfa Romeo. It's a slightly absurd, slightly uncomfortable, fast-paced and untrustworthy, fascinating story; untrustworthy because nothing really is what you expect it to be at first glance. Really strange things can be found behind the glossy pictures in a fashion magazine.
lauantai 1. elokuuta 2015
Kolmen kertomus
A few weeks back I finished Kolmen kertomus (original title The Book of Three), written by American author Alexander Lloyd and published in 1964. It's the first book of five in a high fantasy series called The Chronicles of Prydain (Prydainin kronikka), and tells the story of young Taran who, aided by new-found friends, including a young enchanter-apprentice Eilonwy, the king-turned-bard Fflam, and the Gollum-like humanoid creature Gurgi, helps save the castle Caer Dathyl from evil invaders.
The novel is written for a young audience and has a fluent, easy language, its focus being on the adventure that knits the small group of heroes together. The characters are somewhat caricatured but not enough to become annoying, and now and then fairly good quotes pop up in the text. It was a fun and relaxing book to read, even if (or because) it was fairly predictable and provided no plot twists or surprises. I wanted to read it because I have never read any fantasy youth novels, and it was well worth the experience.
The novel is written for a young audience and has a fluent, easy language, its focus being on the adventure that knits the small group of heroes together. The characters are somewhat caricatured but not enough to become annoying, and now and then fairly good quotes pop up in the text. It was a fun and relaxing book to read, even if (or because) it was fairly predictable and provided no plot twists or surprises. I wanted to read it because I have never read any fantasy youth novels, and it was well worth the experience.
sunnuntai 19. heinäkuuta 2015
Songspinners
Songspinners (1996) by British author Sarah Ash was recommended to me a few years ago, but only now did I pick it up. I had fairly high hopes for the novel, but sadly it left me quite disappointed.
The three main characters are Orial Magelonne, a teenager who has the ability to hear music telepathically and also through objects, an ancient ability as well as a curse, and the same infliction killed Orial's mother. The adventure begin when two artists, the composer Amaru Khassian and castrato singer Cramoisy Jordelayne, escape the religious cleansing in the neighbouring city Bel'Esstar. They are followed by a monk-soldier officer, captain Acir Korentan, who is sent by the religious leader to either bring them back or kill them.
If I had read this book when I was 12 I might have loved it, because it had many elements that usually appeal to me (eunuchs, soldier-priests, miracles, the troublesome relationship between science and the supernatural and so on). However, now I was let down by the flat and melodramatic characters and their illogical decisions (which the plot sometimes depended on) and the bad writing. The latter has to be taken with a grain of salt since I'm not a native English speaker, but to me the language felt stiff and odd, sometimes wannabe-poetic and sometimes awkwardly fancy. Also I'm not too fond of the attempt at emphasizing the strangeness of the fantasy setting by replacing every day words like coffee with qaffë and lotus with lotos - why not invent a whole new drink or a whole new flower?
There were a couple of good aspects with the novel, one being the setting, which was interesting when looked at from a work in progress-point of view. However I am slightly conflicted here as well - on the one hand, it feels like a bit of background research and simply sticking to a certain historical era would have strengthened the novel considerably, but on the other hand, it is a fantasy novel and the author should be allowed certain liberties. I guess. (The guns were 17th century, the mental asylum early 20th. It bothered me).
Another good thing about the novel was the role the music played. As a composer Khassian - and many other artists and intellectuals - were considered either a threat to or a tool of the regime, depending on what sort of art they produced. This can be seen as a pretty nice commentary on the power of what we might call culture, even if it was never discussed more deeply in the novel.
In short, this is not a novel I will keep in my shelf, sadly.
The three main characters are Orial Magelonne, a teenager who has the ability to hear music telepathically and also through objects, an ancient ability as well as a curse, and the same infliction killed Orial's mother. The adventure begin when two artists, the composer Amaru Khassian and castrato singer Cramoisy Jordelayne, escape the religious cleansing in the neighbouring city Bel'Esstar. They are followed by a monk-soldier officer, captain Acir Korentan, who is sent by the religious leader to either bring them back or kill them.
If I had read this book when I was 12 I might have loved it, because it had many elements that usually appeal to me (eunuchs, soldier-priests, miracles, the troublesome relationship between science and the supernatural and so on). However, now I was let down by the flat and melodramatic characters and their illogical decisions (which the plot sometimes depended on) and the bad writing. The latter has to be taken with a grain of salt since I'm not a native English speaker, but to me the language felt stiff and odd, sometimes wannabe-poetic and sometimes awkwardly fancy. Also I'm not too fond of the attempt at emphasizing the strangeness of the fantasy setting by replacing every day words like coffee with qaffë and lotus with lotos - why not invent a whole new drink or a whole new flower?
There were a couple of good aspects with the novel, one being the setting, which was interesting when looked at from a work in progress-point of view. However I am slightly conflicted here as well - on the one hand, it feels like a bit of background research and simply sticking to a certain historical era would have strengthened the novel considerably, but on the other hand, it is a fantasy novel and the author should be allowed certain liberties. I guess. (The guns were 17th century, the mental asylum early 20th. It bothered me).
Another good thing about the novel was the role the music played. As a composer Khassian - and many other artists and intellectuals - were considered either a threat to or a tool of the regime, depending on what sort of art they produced. This can be seen as a pretty nice commentary on the power of what we might call culture, even if it was never discussed more deeply in the novel.
In short, this is not a novel I will keep in my shelf, sadly.
torstai 16. heinäkuuta 2015
Murder on the Orient Express
Alright, so I mentioned earlier that I had finished two books, one being Anaché. The other one is Murder on the Orient Express, a Hercule Poirot novel by Agatha Christie. I haven't read anything by Christie before, but by now I've probably watched most of the TV series about Poirot (as well as Miss Marple), and I must say the TV series has managed to stay very true to the novels.
It was a delightful and easy read, spiced with some witty humour, and it was also an easy read, just what I needed for the flight home from Scotland (perfect for keeping my mind off the fact that I was sitting twelve kilometres above earth in a tin bucket equipped with an engine) and a couple of lazy summer evenings. Now I intend to read ALL HER BOOKS.
It was a delightful and easy read, spiced with some witty humour, and it was also an easy read, just what I needed for the flight home from Scotland (perfect for keeping my mind off the fact that I was sitting twelve kilometres above earth in a tin bucket equipped with an engine) and a couple of lazy summer evenings. Now I intend to read ALL HER BOOKS.
perjantai 10. heinäkuuta 2015
Anaché (obs, semi-spoilers)
Efter en lång vår utan en enda avslutad roman (trots flera påbörjade) har jag äntligen läst slut ett par böcker. Den första av dessa är Anaché: Myter från Akkade (2012) av Maria Turtschaninoff. Jag köpte boken på Göteborgs bokmässa förra året. Turtschaninoff intervjuades på bokmässan angående hennes nyaste roman, Maresi: Krönikor från Röda klostret (2014) som vann Finlandia Junior-priset 2014. Det var trots allt ungdomsromanen Anaché som följde med mig hem från mässan.
Hittills har jag läst alldeles för få fantasyromaner och ännu färre romaner av finlandssvenska författare. De fantasyromaner jag har läst kan räknas på ett par händer, varav den senaste var en och en femtondedels roman av Robert Jordan (The Wheel of Time-serien), en såpass avskräckande läsupplevelse att jag egentligen inte läst fantasy efter det. Anaché var mer än väl lämpad att bryta förtrollningen.
Romanens huvudperson var Anaché, en ung flicka som tillhörde akkade-stammen och som växte upp på de vida stäpperna tillsammans med sin bror Huor och sina föräldrar. Nomadlivet på stäpperna var hårt och beroende av vädret och de nyckfulla andarnas och gudarnas välvilja. Inom familjerna och stammen var de kvinnliga och manliga rummen strikt fördelade men i balans. Då stammens angakok (ung. schaman) slutar offra till den kvinnliga guden Axeki rubbas balansen, och Anaché är den som kommer att överskrida gränser och bryta tabun för att ställa allting till rätta.
Anaché var lättläst. men dess innehåll och tematik var tungt vägande. Romanen var välskriven och berättelsen medryckande, om än lite trög i starten. Även om språket var bra så kändes det ändå som om det saknades någon dimension som skulle ha tagit läsaren kanske ännu ett steg närmare Anaché och de andra karaktärerna - de förblev lite distanserade genom hela berättelsen, då fokus låg på händelseförloppet och på samhället runtomkring. Dock tyckte jag mycket om den fantasyvärld som Turtschaninoff byggde upp. Den presenterades också fint, utan långa, invecklade förklaringar.
Den strikta sociala fördelningen mellan män och kvinnor och deras respektive sysslor och rum övertygade mig inte helt. Kanske presenterades den lite för övertydligt och kritiskt, beskrivet med den moderna, utomstående betraktarens ögon, snarare än att framställas som självklar, som en 'naturlig ordning', på samma sätt som till exempel andarnas existens framställdes som självklar. Här finns rum för en hel del analys, som jag dock inte tänker ta tag i just nu (möjligen får jag inspiration senare).
Överlag var Anaché en mycket trevlig läsupplevelse, och förr eller senare kommer jag troligen att plocka upp också dess systerromaner Arra och Maresi.
Hittills har jag läst alldeles för få fantasyromaner och ännu färre romaner av finlandssvenska författare. De fantasyromaner jag har läst kan räknas på ett par händer, varav den senaste var en och en femtondedels roman av Robert Jordan (The Wheel of Time-serien), en såpass avskräckande läsupplevelse att jag egentligen inte läst fantasy efter det. Anaché var mer än väl lämpad att bryta förtrollningen.
Romanens huvudperson var Anaché, en ung flicka som tillhörde akkade-stammen och som växte upp på de vida stäpperna tillsammans med sin bror Huor och sina föräldrar. Nomadlivet på stäpperna var hårt och beroende av vädret och de nyckfulla andarnas och gudarnas välvilja. Inom familjerna och stammen var de kvinnliga och manliga rummen strikt fördelade men i balans. Då stammens angakok (ung. schaman) slutar offra till den kvinnliga guden Axeki rubbas balansen, och Anaché är den som kommer att överskrida gränser och bryta tabun för att ställa allting till rätta.
Anaché var lättläst. men dess innehåll och tematik var tungt vägande. Romanen var välskriven och berättelsen medryckande, om än lite trög i starten. Även om språket var bra så kändes det ändå som om det saknades någon dimension som skulle ha tagit läsaren kanske ännu ett steg närmare Anaché och de andra karaktärerna - de förblev lite distanserade genom hela berättelsen, då fokus låg på händelseförloppet och på samhället runtomkring. Dock tyckte jag mycket om den fantasyvärld som Turtschaninoff byggde upp. Den presenterades också fint, utan långa, invecklade förklaringar.
Den strikta sociala fördelningen mellan män och kvinnor och deras respektive sysslor och rum övertygade mig inte helt. Kanske presenterades den lite för övertydligt och kritiskt, beskrivet med den moderna, utomstående betraktarens ögon, snarare än att framställas som självklar, som en 'naturlig ordning', på samma sätt som till exempel andarnas existens framställdes som självklar. Här finns rum för en hel del analys, som jag dock inte tänker ta tag i just nu (möjligen får jag inspiration senare).
Överlag var Anaché en mycket trevlig läsupplevelse, och förr eller senare kommer jag troligen att plocka upp också dess systerromaner Arra och Maresi.
sunnuntai 4. tammikuuta 2015
Rocky Mountain Horse
So for Christmas I bought myself a batch of new colour pencils. For the past fifteen-or-so years I've only used colour pencils sporadically when drawing Christmas cards and the like, but I've been feeling sort of inspired lately so I decided to give them a go.
In the process of drawing I remembered why I have never liked them - trying to mix colours is a veritable hell and it's difficult to get any sort of depth to the nuances. Combining the pencils with ink pen was sheer stupidity (and/or me just being rusty), because they pencils just don't have enough strength in them to compete. Oh well.
Considering the circumstances I'm fairly pleased with the result, at least the horse looks good in small scale and the shading turned out pretty good. I still got bored halfway through, though, which is why the belly of the horse looks like a white balloon. Woop!
Reference photo: chocolate RMH colt
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)